Jacinta Marto

Två år yngre än Francisco charmade Jacinta alla som kände henne.
Hon var vacker och energisk och hade en naturlig rörelsefrihet.
Hon älskade att dansa, och blev ledsen när deras präst fördömde dans offentligt.
Ibland skrek hon rakt ut när hon inte fick som hon ville.
Hon hadde speciell kärlek till blommor, samlade dem i mängder och gjorde kransar till Lucia.


Vid första kommunionen deltog hon bland de små ”änglarna” som framför processionen av det heliga sakramentet kastade blomblad på marken.
Hon hade stor kärlek till Vår Herre.
Vid fem års ålder föll hon i tårar då hon hörde Passion berättelsen och sa att hon aldrig skulle synda eller förolämpa vår Herre igen.
Hon hade många vänner, men framför allt älskade hon sin kusin Lucia.
När Lucia blev tio år gammal blev hon skickad av sina föräldrar till betesmarkerna med familjesns får, Jacinta blev anvundsjuk och ledsen då hon inte kunde leka med sin kusin som tidigare – tills hennes mamma gav med sig lät henne ihop med Francisco, ta några av familjens får till betesmarkerna med Lucia .

Hennes får blev också hennes vänner. Hon gav dem namn, höll dom små i hennes knä och försökte bära ett lamm hela vägen hem på axlarna, som hon hade sett i bilder av den goda herden.

Hennes dagar var lekfulla och glada ihop med sin bror och kusin med hela naturen runt henne.
De kallade solen ”Vår Fru´s lampa” och stjärnorna ”Änglarnas ‘lyktor”, som de försökte räkna när det blev mörkt.
De ropade högt bara för att höra deras röster som gav ett eko över dalen, och namnet som ekade mest tydligt var ”Maria”.

De bad rosenkransen varje dag efter lunch, men för att få mer tid för lek, förkortade de den till ”vår fader” i början av varje dekad, följt av ”Var hälsad Maria” tio gånger. Denna förkortningen skulle snart förändras.

Under våren 1916, när barnen vakade över deras får, såg dom en Ängel uppenbara sig i en olivlund.
Han bad barnen att be med honom.
Ängels uppenbarade sig åter igen runt midsommar vid en brunn bakom Lucias trädgård och uppmanade dem att göra offer till Gud för syndarnas omvändelse.
I slutet av sommaren uppenbarade sig Ängeln för tredje gången, Denna gång höll Ängeln en kalk i vänstra handen och över kalken fanns en hostia som svävade i luften.
Droppar av blod föll ner i kalken. Ängeln tog kalken och hostian i sin hand, gav hostian till Lucia och innehållet i kalken till Jacinta och Francisco medan han sa:
”Ät och drick Jesu Kristi Kropp och Blod som är så skändat av otacksamma människor. Gottgör för deras brott och trösta er Gud.” Denna upplevelse skilde dem från sina kamrater och förberedde dem för de uppenbarelser som skulle komma. (Ängeln´s tredje uppenbarelse)

Som man kunde förvänta sig förändrades de tre av Vår fru´s uppenbarelse.
Jacinta, som ofta pratade före hon tänkt till, blev tyst och stum då hon kom på sig själv. Efter den första uppenbarelsen hade Lucia sagt till henne och hennes bror att inge av dom fick tala om vad dom varit med om. Men Jacinta, som ofta bubblade över, hade berättat allt som hon hade sett för sin familj, som sedan berättade för alla i byn. Nyheten mottogs med skepticism av många, och vissa hånad dom, och Lucias mamma blev ursinnig över vad hon hört. Jacinta blev så arg att hon lovade att aldrig mer avslöja en hemlighet igen.

Hennes ovilja att avslöja något mer om deras upplevelser ökade i och med visionen av helvetet som barnen fick en skymt av i den tredje uppenbarelse och vilket verkade ha påverkat Jacinta mest.
För att rädda syndare från helvetet, var hon i spetsen för de tre att frivilligt offra sig själv, även om det var att fasta från sina luncher, vägra att dricka under dagens varmaste timmar eller ha ett knutet rep runt deras midjor.
Ständig botgöring blev ett måst för henne, liksom för hennes bror och kusin.
Fast dom blev ständigt bespottade misstrodda och utsatta för diverse anklagelser både från lekmän och Präster då dom vägrade avslöja Vår Fru´s uppenbarade hemligheter.

Efter Solundret fick Jacinta många förfrågningar av folk som bad om hennes förbön. Vid ett tillfälle var hon på två platser samtidigt, för att hjälpa en ung man som gått vilse att hitta vägen hem. vilsen i en stormig skog, föll han på knä och bad var på Jacinta dök upp och tog honom i handen och ledde honom hem, Fast hon själv fysiskt var kvar hemma och bad för honom.

När hon insjuknade i influensa, blev hon flyttad från sin familj till ett sjukhus några kilometer bort. Hon klagade inte, för Vår Fru hade berättat för henne att hon skulle komma till två sjukhus, inte för att botas, utan för att lida för Guds kärlek och för syndernas omvändelse.
Hon stannade i två månader på det första sjukhuset, Hon genomgick smärtsamma behandlingar och återvände där efter hem. Hon utvecklade strax där på tuberkulos och skickades där efter till Lissabon, först till ett katolskt barnhem. Där kunde hon gå i Mässan och se Tabernaklet, och hon var glad.
Men hennes vistelse där var kort. Hon överfördes snart till det andra sjukhuset som Vår fru hade uppenbarat för henne, där skulle Jacinta uppfylla sitt sista offer att dö ensam.
Hon kom till vila vid Cova da Iria intill sin bror, där Vår fru av Fátima uppenbarat sig för henne.